Fysiskt redo för ålderdomshemmet

Alltså... Igår ringde Malla och frågade om jag vill springa med henne och säger att hon också måste börja jättelätt, för hon är "ur form". Ja vi har ju lite olika nivåer på det här med "ur form", så att säga. Jag har inte sprungit på ett år och syrran sprang väl sisådär två mil i veckan innan sommaren. 
 
Sprang och gick om vartannat, mest gick all min energi åt att vara arg på Malla som sagt att hon var "ur form" men ändå sprang uppför en slänt lika lätt som om det vore en raksträcka, ungefär. 
 
Tyckte det kändes lite i knäna igår när jag sprang, men inte nå farligt. Inte så konstigt, tänkte jag, när jag inte sprungit på typ ett år. Dumt att inte använda mina inlägg, har ju en hålfot som är lika djup som... ja inte vet jag. Jävligt djup (eller hög) iaf. Imorse när jag skulle gå från bussen till gymmet trodde jag att jag skulle avlida. Uteslöt av naturliga skäl benpressen...
 
När jag skulle gå nedför trappan till omklädningsrummet GICK DET INTE. Alltså jag kom inte ner för det gjorde så förbannat ont i vänsterknät. Då kommer en av de som jobbar där som jag brukar småprata lite med ibland och får STÖDJA mig nedför trappan medan jag ömsom skrattade och ömsom typ lät som om jag höll på att föda barn för att det gjorde så ont. Han föreslog snällt att om det inte gick så kunde jag ju "kana" nerför trappen som man gjorde när man var cirka fyra år gammal. Jävligt opassande tyckte jag, när det snarare framstår som om jag är cirka 90 år gammal. 
 
Uppför trappor gör det ont, att gå på ojämnt underlag gör ont och nedför trapporna går knappt alltså. På plant underlag går det bra! Kul helg i Stockholm detta blir!!! FIXA MITT KNÄ "GUD"-JÄVEL! 
 
Ikväll ska jag & Berne hänga med dessa två snyggon! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0