Min största last

Förutom det uppenbara som typ nikotin, måste ju vara att jag det senaste året hyst någon slags besatthet i att klappa hästar. Lite av en sport i Uppsala - det finns ju en del hästar här och där. Men ingen häst man bara helt sonika kan gå fram och börja klappa utan att säkerligen få en utskällning av någon permanentad tant med blå ögonskugga, svindyra ridstövlar och piskan i högsta hugg.

 

Det är i alla fall vad jag inbillar mig! Jag & Berne tog en tur idag för att leta efter hästar, inte en hästjävel så långt ögat kan nå. De enda hästarna vi såg var liksom inte riktigt på ställen där de kändes klappvänliga. Imponerande ändå att Berne kör mig runt på sådana här turer, haha!

 

Nu har jag i alla fall beslutat att i höst ska vi dra ihop ett gäng och köra lite turridning, fan vad skoj det vore! Såg ett ställe där det fanns "after ride". Kanske kan man locka grabbarna med det...

 

Förra året tog vi oss in på en ridskola, jag, Malla, Berne & Linus, och hetsklappade några hästar. Utan att bli upptäckta... har för mig att vi förberedde oss på någon nödlögn ifall någon undrade vad vi gjorde där!


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0